Det är lätt att tro att det du skriver online försvinner när du tar bort det. Så är inte fallet, innehållet cachas av bland annat Google, vilket betyder att det faktiskt går att gräva upp saker som är försvunna eller borttagna. Rent historiskt är det förstås en bra sak, men det finns en baksida.
Om du skrivit något dumt i din blogg, och tar bort det, så kan det fortfarande hittas online!
Det kan vara allt från alltför personliga saker, till komprometterande eller arbetsmässigt olämpliga. Idag söker potentiella arbetsgivare på nätet, och hittar de olämpliga bloggposter – om än borttagna från din blogg – så kan det mycket väl tala emot dig. Så tänk på vad du skriver i din blogg, och online över huvud taget, du vill ju inte behöva sota för det resten av livet!
Jag förstår inte riktigt de här tankegångarna. Om jag skriver något så är jag ju beredd att stå för det just då. Det betyder inte att jag inte kommer att byta åsikt senare. Det jag skriver idag är något jag tycker idag och även om jag helt har bytt åsikt om tre år så är det en reflektion av mig själv i den tid som är idag.
Därmed inte sagt att jag inte tänker mig för. Det gör jag, men genom att blogga och verka i eget namn och inte under pseudonym (som troligen ändå någon gång kommer att avslöjas) så säkerställer jag att jag inte publicerar rena dumheter som jag inte kommer att stå för i framtiden.
Jag håller med dig Nikke. Det är dock fortfarande något man verkligen måste tänka på. För att ta ett konkret exempel så skrev Blog Herald (som jag är redaktör för) en story om en bloggande Nintendo-anställd som fick sparken. Hon gick egentligen inte över någon gräns, men företaget kände sig obekväma. Hörde av henne för ett tag sedan, hon undrade om vi kunde ta bort storyn eftersom hon hade svårt att få jobb – hon hade ju blivit sparkad för sitt bloggande och potentiella arbetsgivare tog det som en risk att hon skulle ställa till det för företaget. Fastän det varken var särdeles dramatiskt eller skandalöst, det som hände, och hon dessutom bedyrat att tydliga riktlinjer för vad man fick och inte fick skriva om var allt hon behövde.
Poängen är, som du också säger, att tänka sig för vad man publicerar – oavsett om man kör med pseudonym eller sitt riktiga namn. Det kan hittas, och det kan bita dig i svansen längre fram.